Skolstart för högkänsliga barn

Skolstart för högkänsliga barn Att börja skolan igen efter ett långt sommarlov är en stor omställning för alla barn. Många tycker att det är spännande och skönt att vara tillbaka, eller att äntligen få börja förskoleklass, medan andra tycker att det är ganska jobbigt. Högkänsliga barn tillhör oftast den sistnämnda gruppen.

Min dotter Isabelle som är 7 år och högkänslig, började ettan nu efter sommarlovet. Veckorna innan började vi förbereda henne genom att läsa brevet som hennes nya lärare skrivit till klassen, prata om lektionerna de skulle ha, påminna henne om att de ska börja duscha efter idrotten osv. Vi lät henne även börja fritids några veckor innan för att få chansen att bekanta sig med de nya lokalerna. Hon fick lyckligtvis också träffa sin nya lärare och få se vilken plats hon skulle ha både i klassrummet och i kapprummet innan första skoldagen, vilket gjorde att hon kände sig lite tryggare.

Isabelle upprepade hela sommaren lite som ett mantra: "i ettan måste man ha lektioner och man har ingen egentid. Det är tråkigt". Jag vet inte var hon fått det ifrån, men det hade fastnat hos henne.

När första skoldagen kom, var hon ändå glad över att få börja ettan. Hon la sin lilla hand i min hand medan hon betraktade myllret av människor på skolgården. Nyfiket och smått överstimulerad redan, gick hon något steg efter mig när jag målmedvetet tog mig fram till hennes lärare. Jag blir lätt överväldigad av så många människor på samma plats, att min strategi blivit att hyperfokusera på mitt mål. I detta fall var det att hitta hennes lärare, som jag googlat upp en bild på dagarna innan. Sedan var det upprop. Jag och två föräldrar till satt bredvid våra barn som behövde lite extra stöttning. Strax därefter var det dags att ta en kompis i handen och tåga in i klassrummet. För många var det första gången de satte sin fot innanför just den dörren, men Isabelle hade varit där innan och visste precis var hon skulle hänga av ryggsäcken, vilket klassrum hon skulle till och vilken plats som var hennes. Det kändes som att denna vetskap gjort henne trygg.

Morgonen därpå vägrade hon till vår förtvivlan dock gå till skolan eftersom det var tråkigt. Mantrat "man måste sitta stilla och ha lektioner. Det är tråkigt" lät upp som en gammal trasig skiva som hakat upp sig här hemma.

Jag förstod dock att "tråkigt" egentligen betydde att det var alldeles för mycket på en gång. Ny lärare, sitta stilla, nya klasskamrater, småkonflikter med kompisar på raster, vara hungrig, inte tycka om maten osv osv. På grund av dålig sömn några dagar innan, var hon även extremt trött och överstimulerad. Hon behövde egentligen vila, men jag kunde inte låta henne stanna hemma för detta. Speciellt inte andra dagen i skolan.

Jag bar henne ut i bilen och satte henne i bilbarnstolen, bar henne in till skolan och möttes av en helt fantastisk lärare som verkligen mötte Isabelle och såg henne. Hon tog hennes hand och ledde henne in till bänken.

Ungefär så här höll vi på den veckan. Försökte få henne att vila på eftermiddagarna, hämtade tidigt (tack vare min jobbsituation kan jag det), Johan bar henne från sängen till fåtöljen på morgonen, strök hennes kläder innan hon satte på sig dem (de blir varma och sköna då, tips!) fixade favoritfrukost och servade henne. Det gick ok, eftersom vi fick iväg henne men det skapade en enorm stress hos mig.

Jag har nämligen en stor inneboende oro att Isabelle eller min son Alexander inte ska vilja gå till skolan, bli hemmasittande och må dåligt psykiskt. Anledningen tror jag har att göra med att jag träffade många barn och ungdomar som mådde väldigt dåligt när jag arbetade på socialtjänsten. Jag vet att oron egentligen inte hemma i nuet eller med våra barn, så jag påminner mig själv om detta när min oro tar över. Problemet för mig just den veckan, var att jag redan var trött och låg, förmodligen på grund av allt slit med med min bok "handbok för högkänsliga".

Som tur är har jag min man Johan, som är min absolut raka motsats när det gäller just sådana här saker. Det är väldigt sällan jag ser honom orolig. Han agerar lugnet i vår familj.

På måndagen, en vecka efter skolstart, hade jag ett kort möte med läraren där jag berättade det viktigaste för henne att veta om Isabelle så som att hon likt andra högkänsliga barn har

Svårt för förändringar eftersom de innebär mycket stimulans Lätt blir överstimulerad av ny information eller kunskap Har svårt att sitta stilla om hon är överstimulerad Är perfektionist och tar misslyckanden på största allvar Lätt blir uttråkad om hon inte får utmaning Är extra mottaglig för uppmuntran och beröm Isabelle lärde sig läsa helt själv när hon precis hade fyllt 5 och kunde redan då räkna både plus och minus. Hon är smart, men det är inte säkert att hon kommer att kunna prestera om hon är överstimulerad i skolan och av denna anledning var det så viktigt att jag pratade med läraren. För oss föräldrar är inte prestation det viktigaste, utan hennes mående, men det är såklart viktigt för Isabelle och hennes självkänsla att det hon gör i skolan återspeglar det hon faktiskt kan.

Jag berättade också att hon förmodligen behöver något att pilla på under lektionerna (precis som hennes mamma behöver under möten) Läraren mötte verkligen Isabelle i detta och gav henne dagen därpå en squishy och berättade för henne att hon kunde ta upp sin bok och måla om hon ville när läraren pratade. Isabelle var en helt annan tjej när jag hämtade henne från skolan den dagen.

Ibland upprepar hon det där mantrat, men efter några veckor i skolan känns det som att hon börjat acklimatisera sig och att skolan inte längre är lika överstimulerande.

Har du någon liknande upplevelse med egna barn eller när du själv var barn? 🧡