En 7-årings djupa tankar om livet

Igår när jag skulle natta Isabelle hade hon som vanligt lite svårt att komma till ro. Jag frågade om hon ville bli kliad, om hon ville lyssna på "mormor i himlen musik" eller en ljudbok men hon sa nej till allt. Då föreslog jag att jag skulle sjunga för henne och det var hon såklart inte heller jättesugen på men jag började ändå sjunga. Av alla låtar som finns, poppade "ack Värmland" upp i mitt huvud så jag sjön denna väldigt svåra sång att sjunga i en falsk stämma för henne och mindes tillbaka på alla de fina skolavslutningarna i Sunne. Isabelle ville att jag skulle sjunga igen och igen och sedan började vi lyssna på olika landskapsvisor. Vi lyssnade till slut på "Stockholm i mitt hjärta" med Lasse Berghagen och jag funderade på om jag skulle berätta att han precis gick bort. Jag berättade och hon reagerade som hon brukar, mycket.

Tusen frågor. Vem var han? Vad sjöng han mer? Hade han barn, barnbarn, mamma och pappa? ❤️

Sedan vandrade hennes tankar vidare på sin farmor i himlen och på mormor i himlen. Hon frågade om farmor var snäll och det intygade jag att hon var. Att hon hade älskat henne och Alexander över allt i hela världen. Hennes enda barnbarn.

Från det vandrade tankarna vidare på min pappa och varför han inte var snäll. Någon gång har jag råkat säga att han inte var snäll, tills jag kom på att jag kunde säga att han inte kunde ta hand om mig. Men Isabelle glömmer ingenting och hon blir bara smartare och smartare.

"Varför bodde moster Lisa kvar hos er pappa om han inte kunde ta hand om er"? Den frågan är väldigt svår att svara på, på Isabelles nivå. Det är en så fin balansgång mellan att berätta för lite och berätta för mycket. Jag vill att hon ska känna att hon har koll och förstår men samtidigt inte ge henne för mycket information som kan göra att hon mår dåligt.

"Men var din pappa snäll någon gång?" Frågade hon sedan. Jag var faktiskt tvungen att tänka en liten stund (så hemskt jag vet) Jag hade aldrig en enda stund med honom då vi faktiskt pratade eller han såg mig. Han gick ibland med på att köpa saker och emellanåt dyra saker. Men det var väldigt oförutsägbart. Jag kunde ligga vaken en hel natt innan en fotbollscup eftersom jag inte visste om jag skulle få pengar med mig och sedan när jag kom upp på morgonen låg det 500 kr på bordet. Ekonomiskt våld kallas det, men det förstod jag inte då.

Mitt svar till Isabelle blev "ja han var snäll och körde mig till träningar ibland. Men han har inte den superkraften som du, jag och många andra har. Det som vi kallar för empati".

När Isabelle var runt 5 år

En fin höstbild

Isabelle och Alexander för några år sedan