Kurragömma som kvällsrutin

Jag och min man Johan har hamnat i ett ond spiral som vi numera inte vet hur vi ska ta oss ur. Det är kanske inte en så ond spiral egentligen, utan mer jobbig spiral.

Jag upplever att föräldraskapet handlar mycket om att lirka för att få med sig barnen på det vi vuxna bestämt att vi ska göra. Så som att ta på sig pyjamas, borsta tänderna, gå och lägga sig och ibland lockar vi med lite för roliga saker. Så som kurragömma. 😅

Sedan månader tillbaka leker vi kurragömma med barnen i deras rum innan det ska sova. Det har blivit en grej som är svår att ändra. En del av deras rutin och det är svårt att hoppa över detta moment utan stora protester. Alexander vill att vi räknar två gånger när han gömmer sig och sedan räknar han två gånger och då gömmer vi oss. Detta i hans rum på typ 12 m2. Det finns inte många gömställen och som vuxen är det väldigt svårt att göra sig osynlig. Vi har lite svårt att förstå hur Alexander, 5,5 år, som inte har några problem att räkna addition i huvudet, ställer djupa frågor om livet och använder komplicerade vuxenord, kan tro att vi inte ser honom när han gömmer sig under sitt skrivbord ex. Eller när han hänger på våra ryggar och tänker att vi inte ser honom men glömmer att vi känner att han hänger där. Det går inte riktigt ihop 😅

Isabelle vill leka "nattkurragömma". Vi släcker ned så att det bli kolsvart och sedan gömmer hon sig en gång och vi en gång. Hon gillar spänningen och är duktig på att gömma sig.

Idag skickade Johan en bild på Alexanders gömställe - i sina egna kläder. Visar nedan.

Samtidigt som vi tycker att detta är en ganska jobbig rutin vi verkar ha befäst, eftersom den ju gör själva nattningsprocessen ganska mycket längre, så vet jag att det kommer att komma en dag då de inte längre vill leka kurragömma med oss. Då vi inte ens får natta.. så jag försöker njuta av de långa nattningarna med detta i åtanke. ♥️

Alexanders gömställe