Förstagångsförälder som högkänslig

Idag korrläste jag min bok och när jag läste avsnittet om hur det vara att vara högkänslig och förstagångsförälder, kastades jag tillbaka känslomässigt till den här perioden i mitt liv.

Det var det absolut största som hänt i mitt liv och jag älskade Isabelle över allt i världen, men samtidigt innebar det mer oro än någonsin. Jag var rädd för att något skulle hända henne, att hon skulle sluta andas, att jag skulle tappa henne eller råka slänga ut henne ur fönstret om det var öppet. Om jag hade haft lite av mitt rationella tänk kvar under graviditeten, var det som bortblåst nu när jag äntligen hade Isabelle i min famn.

Jag spenderade nätterna vaken på grund av att Isabelle sov dåligt, men även googlandes symptom på sjukdomar och andra saker som skulle kunna hända. Långt ifrån sunt och nu så här i efterhand, förstår jag att jag hade behövt prata med någon om min oro.

När jag delade med mig av detta på mitt instagramkonto var det väldigt många som kände igen sig i. Tänk om jag bara vetat det. Att jag inte var ensam om att inte bara älska att vara förälder. Det kändes så skamligt att inte njuta av bebistiden och så ensamt eftersom jag inte hörde någon annan prata om det.

Har du någon liknande erfarenhet?

Jag hittade lite gamla bilder på när jag var gravid med Isabelle. Jag hade en egen studio där jag tog bilder. Och några från första tiden som mamma.