Börja morgonen med att säga förlåt till min dotter

Jag fick börja morgonen med att säga förlåt till min dotter. Anledningen hade att göra med att vi båda var överstimulerade igår kväll och jag hade dåligt tålamod vid nattningen.

Isabelle hade svårt att koppla av när vi la oss i sängen och låg och sparkade med benen för att bli av med sin överskottsenergi. Det funkade eftersom hon låg så långt ifrån mig att hon inte sparkade på mig. Men sedan började hon sjunga en egenkomponerad låt som gick ungefär så här "En liten katt, en liten kaaaaatt, som bajsade, som baaaaajsaade" i ett väldigt gällt tonläge. Jag blir alltid väldigt känslig för ljud när jag är överstimulerad, så jag bad henne att vara tyst. Min envisa tjej fortsatte trots detta att sjunga och snurrade runt och la sig istället bredvid mig och började kasta en kudde upp i luften. Kudden hamnade i mitt ansikte varje gång hon kastade den så jag bad henne att sluta, men det gjorde hon såklart inte. Jag tog kudden tillslut och då började hon kasta sin älskade Kaninis istället. Kaninis hamnade först mitt i ansiktet på mig och vid nästa kast hamnade gosedjuret på golvet. Vid det här laget var jag irriterad och sa att hon kunde hämta den själv. Det blev lite protester minst sagt och jag sa till henne på skarpen att det var dags att sova nu. Där ungefär var det kört för mig. Hon började skrika på Johan, att han skulle natta istället och det gick inte att lugna henne. Jag tänker alltid på att när det gått så långt att barnet får ett utbrott vilket Isabelle fick, då går det inte att resonera med henne längre.

Det här med vem som ska natta vilket barn är en vanlig diskussion vi har här hemma. Ibland börjar barnen redan på morgonen att prata om vem som ska natta på kvällen och ofta har båda två samma favorit för dagen. Alexander har haft perioder så långa som flera månader då bara mamma eller pappa får natta och det har blivit tufft för Isabelle. Men just nu har han alltså ingen direkt favorit, men både vill ju såklart alltid ha samma.

Och igår ville båda ha pappa såklart. Det slutade med att vi alla fyra låg i vår stora säng med lite protester från Isabelle som tyckte att det var för trångt. Alexander lyssnar alltid på saga när han ska sova och Isabelle vill absolut inte lyssna på något, så där stötte vi på ytterligare ett problem. Till slut gick de med på att jag sjöng. Just nu sjunger jag "skrammelbil" på repeat. Upp för en backe och över en bro, nedför en backe och över en ko... hej hå! över en ko som fortsatte tugga och glo. Ganska rolig text och den gör mig nostalgisk eftersom vi sjöng den mycket när jag gick i första klass.

När Isabelle väl somnat, tittade jag på den teckning hon gjort till mig och lagt under min huvudkudde till nattningen. "Världens bästa mamma. Jag älskar dig" stod det och jag drabbades av så dåligt samvete.

Jag skällde på henne när jag visste vad hennes överstimulans berodde på och jag visste att hon inte kunde ligga stilla och vara tyst. Men jag orkade inte vara påhittig eller tålmodig, eftersom jag själv var överstimulerad.

Detta är verkligen en av de största utmaningarna för oss högkänsliga föräldrar. I dessa situationer är jag så glad att jag har en klippa till man som är så lågkänslig man kan bli. Förmodligen känner Isabelle samma sak som jag gör med Johan, att han kan lugna på ett annat sätt när hennes mamma är stressad. Stressad är ett ord som finns i hennes vokabulär. Överstimulerad gör det ännu inte. Vi brukar prata om batteri istället.

Imorse bad jag om ursäkt för att jag inte hade mer tålamod igår kväll och för att jag skällde när jag visste att hon inte kunde ligga stilla. Det är så viktigt tycker jag att man ber om ursäkt till barnen när man känner att man inte betett sig på ett sätt som känns ok. Genom detta lär jag förhoppningsvis Isabelle att man kan ha en dålig dag eller kväll och säga eller göra saker man inte menar (alla gör misstag) och att man sedan ber om ursäkt för att reparera relationen.

Kan du känna igen dig i situationen ovan? Det dåliga samvetet när barnen somnar?

Isabelles fina teckning