Igår var jag på begravning

För några veckor sedan gick en nära anhörig till min bonuspappa bort hastigt och igår var det begravning.

Vi anlände tidigt till ceremonin och satt i tystnad i säkert över 15 minuter, utan att titta på någon telefon. Bara rakt upp och ned. Det var längesen jag haft den ron i kroppen att inte hela tiden ta upp telefonen för att se om något nytt hänt sedan sist jag kollade (för cirka 2 min sedan). Dopaminkick efter dopaminkick.

Medan jag satt där i kapellet, hann jag tänka på den anhörige som gått bort, hans nära, deras sorg, jag mindes min morfars begravning och hur jag lagt ett handskrivet brev på hans kista. Jag undrade vad jag skrev och kände en nyfikenhet. Var det om mitt liv? Var det om hur han hade fattats i mitt och att jag förlät honom? Eller var det något om min mamma? Jag har ingen aning och jag kommer aldrig få veta. Jag betraktade ett av barnbarnen som var så ledsen och tänkte på henne och sorgen som barn. Sorgen jag är så väl bekant med. Jag såg min dotter framför mig gråtandes på sina mor- och farföräldrars begravningar. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Både av medkännande för dem som sörjer så innerligt och för den avlidnes alldeles för tidiga bortgång. Så orättvist och så skört livet är. Jag fällde även tårar för att jag påmindes om min mamma och hennes död.

Det hela var så överväldigande. En väldigt tung dag, men samtidigt fick personen ett väldigt fint och värdigt avslut. Familj/vänner och kollegor berättade om fina minnen och om en väldigt älskad och uppskattad människa. Rummet var fyllt av sorg, men samtidigt tacksamhet och kärlek för att de fått ha denna fina person i sina liv.

Min mamma hade skrivit ned några önskningar inför den dagen hon skulle gå bort och en av önskningarna var att vi alla skulle ha ljusa kläder på oss. Hon ville inte att det skulle vara en sorgens dag. Nu var det absolut det ändå, den allra tyngsta i mitt liv, (jag var också bara 12 år) men det kändes fint att få uppfylla en av hennes sista önskningar.

En av de sakerna hon efterlämnade, var en dikt hon skrivit av, av Henry Scott Holland:

Allt är bra Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn, Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra. Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst. Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade Skratta åt vardagens småting.

Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag. Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.

Livet går vidare för att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig. Jag väntar på dig för en kort stund. Alldeles i närheten. Allt är bra.