Åsa berättar om sin tid i Australien

Jag tänkte att jag skulle dedikera kvällens blogginlägg till en människa som betytt mycket för mig och trots vår korta vänskap, gjort ett väldigt starkt intryck på mig.

Ken var 94 år när jag för första gången träffade honom i hans hem i Sydney. Jag och min dåvarande pojkvän Jarrad hade rest till Australien för att fira jul med hans familj. Jarrad var på utlandsresa i Sverige och bodde i vanliga fall i Sydney tillsammans med sin mamma och morfar. Vår jul och nyårshelg blev en minnesvärd upplevelse för mig och när vi efter två veckor åkte tillbaka till Sverige, hade vi bestämt oss för att flytta dit ett halvår senare.

Jarrad hade fått jobb på en av stans bästa advokatfirmor och jag hade egentligen ingen direkt plan på vad jag skulle ta mig för. Min inställning var att det förmodligen skulle lösa sig när jag väl var på plats. Vi bodde i hans mammas hus tillsammans med hans mamma Gai och morfar Ken som vi alla kallade för Pop. Deras hus var fantastiskt, inrett i japansk stil, med pool och havsutsikt. Från deras altan kunde man se siluetterna av alla palmer när solen gick ned över havet. Det var som en dröm. Alla människor var så snälla och glada, det var varmt och doftade underbart av alla exotiska blommor. Jag spenderade dagarna solandes och i poolen. Pop var under den här tiden sängliggandes och varje dag gick jag in och pratade med honom, frågade om han ville ha något att äta och efter ett tag stannade jag längre hos honom. Vi spelade kort och han lärde mig bland annat "gin rummy". Det som var så speciellt med Pop var att han alltid var så intresserad av att höra vad jag hade att säga och berätta. Han lyssnade alltid aktivt.

Efter ett tag vågade jag mig ut med bilen, (vänstertrafik) det var såklart lite speciellt, men det gick bättre och bättre för var dag. Jag tog mig till en liten butik som sålde pärlor. Jag köpte några och satte igång att göra ett halsband och armband till min syster som jag skulle skicka hem till henne. Jag visade upp halsbandet och armbandet för pop och han utbrast "WOW! men Åsa, dessa kan du ju sälja!" Han var så imponerad och uppmuntrade mig till att prova att sälja smyckena. Medan jag köpte fler pärlor och skapade fler armband och halsband funderade han ut vad han tyckte var det perfekta namnet för mitt företag. "Sensational Mock Pearls" Namnet röstades ned av Jarrad och hans mamma som nu också var involverade i processen.

Det blev tillslut Åsa B och ibland la jag till Jewellery. B för Bennerstål som jag hette tidigare. Jag gjorde cirka 20 armband och la dem prydligt en låda med olika fack, tog sedan bilen och åkte runt till alla små butiker + frisörer jag kunde hitta i förorterna norr om Sydney. Northern Beaches kallas de för. När jag kom hem efter en dag utan någon större lycka berättade Pop en anekdot för mig om när han sålde lampor när han var ung. Ibland gick han runt i flera veckor utan någon försäljning, så en dag sålde han en lampa och då var hela månaden räddad. Det viktigaste var att aldrig ge upp.

Sådär peppade han mig. Det bör nämnas att Pop var en entreprenör ända ut i fingerspetsarna. Han började väldigt ung. På 30-talet i Sydney köpte han upp en massa billiga stövlar som tillhört militären och sålde dem till ett dyrare pris. Sedan startade han en skoaffär som gick väldigt bra. Efter det gick han in i lampföretagandet och sålde bland annat några av de lampor som finns på Sydney Harbour Bridge.

Jarrads mamma var absolut inte sämre hon. Hon startade ett klädesmärke som gick väldigt bra och såldes på motsvarande NK på den tiden. Pop var med på ett hörn där och slutade inte åka in och jobba förrän han var en bra bit över 80.

Tack vare Pop och Gai fick jag igång mitt företag och sålde tillslut mina smycken i över 20 olika butiker i Sydney och även på nätet. Och tack vare detta nya projekt kom Pop tillslut upp ur sängen. Plötsligt när vi kom upp en morgon satt han där och gjorde halsband med mina verktyg. Jag gav honom ytterligare en mening att komma upp på morgonen, även om han själv varit en stor bidragande anledning till företagets uppkomst. Och han och Gai gav mig en meningsfull vardag i Sydney. För sanningen att jag kände mig ganska vilsen. Inte egentligen för att jag var på andra sidan jorden, för att människorna där var helt fantastiska och fick mig att känna mig självklar i familjen. Utan för att jag mådde dåligt i mig själv och hade mycket ångest.

När jag kämpade med att sälja smyckena, läste Pop en dikt för mig och den ger mig fortfarande styrka när jag behöver det.

By Edgar Albert Guest

Somebody said that it couldn’t be done But he with a chuckle replied That “maybe it couldn’t,” but he would be one Who wouldn’t say so till he’d tried. So he buckled right in with the trace of a grin On his face. If he worried he hid it. He started to sing as he tackled the thing That couldn’t be done, and he did it!

Somebody scoffed: “Oh, you’ll never do that; At least no one ever has done it;” But he took off his coat and he took off his hat And the first thing we knew he’d begun it. With a lift of his chin and a bit of a grin, Without any doubting or quiddit, He started to sing as he tackled the thing That couldn’t be done, and he did it.

There are thousands to tell you it cannot be done, There are thousands to prophesy failure, There are thousands to point out to you one by one, The dangers that wait to assail you. But just buckle in with a bit of a grin, Just take off your coat and go to it; Just start in to sing as you tackle the thing That “cannot be done,” and you’ll do it.